Våra fiskar
Röding (Salvelinus alpinus)
Rödingen är en slank, spolformad, ljust silvergrå rovfisk. Under lektiden är fiskarna mycket vackert färgade. Bukens färg hos en röding i lekdräkt skiftar från orange till djuprött, ryggen är mörk med skiftningar i blått och grönt. Sidorna har fläckar i gult och rött och fenornas vita kanter är typiska för alla rödingar.
Rödingen har spritt sig till de arktiska och subarktiska områdena på det norra halvklotet. I Sverige så förknippas rödingen med fjällnära vatten. Det är den insjöart som spritt sig allra längst norrut. Rödingen kan kallas pionjärart, eftersom den tillsammans med öringen var den första som efter istiden koloniserade de vattendrag, som uppstod efter att inlandsisen hade smält. Rödingen kräver svalt, syrerikt och klart vatten.
Rödingen är en varierad art, som liksom öringen bildar former, som är specialiserade vad gäller tillväxt och vandringar. Det kan i samma rödingvatten förekomma olika former av röding som avsevärt skiljer sig från varandra till utseende och födoval. I Sverige brukar dessa former kallas storröding, fjällröding eller dvärgröding. Enligt nuvarande uppfattning härstammar alla former av röding från en och samma art, nämligen Salvelinus alpinus.
Rödingen leker under oktober-november vid steniga stränder och grund på 1-20 meters djup och ynglen kläcks på våren. Storrödingen kan bli över 80 centimeter lång och väga över 10 kg. Det svenska rekordet på röding ligger på 10,8 kg. Rödingen kan bli upp till 25 år.
Rödingarna äter djurplankton, insekter från vattenytan, bottendjur och fisk. I svenska fjällsjöar är gammarus och mysis huvudfödan.
Det har bedrivits korsningar mellan olika former av röding vilket gett ett antal hybrider. Dessa är bröding (bäckröding-röding), kröding (kanadaröding-röding) och splejk (böckrödinghane –kanadarödinghona). Denna verksamhet har idag nästan helt upphört och man satsar istället på odling av den ursprungliga rödingen.
När odling av röding tog fart i mitten av 80-talet, startades också ett program för att avla fram en rödingsort som passar i odling. Idag odlas drygt 2000 ton röding i Sverige vilket är rätt blygsamt men verksamheten spås öka.
Vår röding
I Lillbrännträsk så sätter vi ut en stam av hornavanröding som kallas Artic superior. Den här rödingen blir stor, vacker och sent könsmogen. Som matfisk har den högsta kvalitet med ett kött som har en vacker röd färg.
Öring (Salmo trutta)
Öringen uppvisar stora variationer i utseende. Den har precis som laxen den karaktäristiska fettfenan. Öringen är vanligtvis mindre än laxen och har en relativt kraftig stjärtspole. Öringen är silvrig med grön- eller brunaktig rygg, svarta och röda fläckar längs sidan, även nedanför sidolinjen och ofta en gulaktig undersida.
Bland öringarna är ett antal olika former kända på basen av livsmiljö och vandringsbeteende. De är delvis olika till utseende, man talar om havsöring, insjööring och bäcköring.
Öringens naturliga utbredningsområde täcker nästan hela Europa. Därutöver påträffas den bl.a. i Kaukasus, västra Asien och på vissa platser i Nordafrika. Arten infördes till Nordamerika på 1880-talet från Europa. Den populära sportfisken har också etablerats i Chile, Argentina, Sydafrika, Australien, Tasmanien och Nya Zeeland. I samma vattendrag kan det leva både vandrande och stationära individer och de olika formerna kan föröka sig inbördes om inga vandringshinder finns.
Alla öringar leker i rinnande vatten, men den sk. havsöringen gör näringsvandringar i havet och den s.k. insjööringen i insjöarna. Bäcköringen lever i princip hela sitt liv i strömmande vatten. Öringen stiger för lek första gången efter 2-3 år i havet med en vikt på ca. två kg. Också i insjöarna blir öringshonorna könsmogna ungefär vid samma vikt. Öringarna leker i september-november i lekgropar, som de grävt åt sig i bottengruset i strömmande vatten. Ynglen kläcks tidigt på våren nära 2 cm långa. I våra vatten kan öringen nå en vikt på ca 15 kg. Det svenska rekordet ligger på 17 kg!
Öringens älvyngel äter levande insekter och insektlarver, som driver med strömmen eller lever på botten. Under näringsvandringen i havet eller i insjön äter den unga öringen till en början insekter och senare fisk. Bytet i havet är strömming och spigg, i insjöarna bl.a. siklöja, nors, abborre och småspigg. Öringar som lever i åar äter i första hand insekter. Öringsynglen når vanligen vandringsstorlek vid 2-5 års ålder.
Öringen odlas för att kompensera vattenkraftsutbyggnadens skador på det ursprungliga beståndet samt som sättfisk för utplantering i sportfiskevatten.
Vår öring
I Lillbrännträsk och Nävertjärnen har vi genom åren planterat tre olika stammar av Öring, Bergnäsöring, Konnevesiöring och Gullspångsöring. Bergnäsöringen är en öring som har bra odlingsegenskaper jämfört med andra öringstammar. Konnevesiöringen är en finsk öringstam som relativt snabbt går över på fiskdiet och därför kan växa fort om det finns sådan föda. Den är känd för att beta av bestånd av småabborre effektivt. Gullspångsöringen blir ofta mycket storvuxen och är som regel mycket huggvillig.
Regnbåge (Oncorhynchus mykiss)
Regnbågens namn kan härledas till den breda, rosa, glänsande strimman på gällock och sida, som också reflekterar flera andra färger. Till det yttre påminner regnbågen något om en knubbig öring. Den skiljer sig från våra andra laxfiskar genom sidostrimman och de mörkt fläckiga rygg- och stjärtfenor.
Det ursprungliga utbredningsområdet för regnbågen är Asien och i Nordamerika de vattendrag söder om 60:nde breddgraden, som har sitt utlopp i Stilla havet. I Asien påträffas arten på Kamchatka och lokalt i området kring Ochotska havet, i Amerika ända till Sierra Nevada i söder. I det området särskiljer man tre ekologiska formar av regnbåge: En form som vistas hela sitt liv i strömmande vatten, en form som förekommer i kalla sjöar och en form som går upp i floderna från havet för lek. Insjöformen har använts i odling och satts ut på olika håll i världen. Regnbågen infördes till Europa i slutet av 1800-talet.
Regnbågen förökar sig i strömmande vatten, men förökning i naturen hos andra generationens fiskar har inte konstaterats. Regnbågen kan väga upp till 15kg och bli ca 80cm lång. Det svenska rekordet ligger på 14,2 kg.
Till en början äter regnbågsynglet djurplankton, senare vatteninsekter och deras larver samt insekter, som fallit ner på vattenytan. Därefter övergår det till fiskföda. En regnbåge, som satts ut i ett naturligt vattendrag som yngel, växer något bättre än en öring, men långsammare än en lax. Fiskar i fångstbar storlek (0,5-2,0 kg), som numera sätts ut på fiskeplatser vid forsar, växer inte just alls i naturen efter utsättningen.
Regnbågen är vår mest odlade fisk och växer mycket snabbt på torrfoder. Under 2006 så producerades det i Sverige 5734 ton matfisk i slaktad vikt och 95 procent utgjordes av regnbåge.
Vår regnbåge
Regnbågen i Lillbrännträsk och Nävertjärnen är av typen Slott som är den vanligaste odlade regnbågen idag.